Ja, så var det. Den var ultimat. Jag och familjen flög en sommar ned till Italien, där vi tillbringade de första nätterna i Rom. Och det var spännande vill jag lova, ojojvoj.
Vi tog en heldag, då vi tänkte hinna med alla sightseeing-måstena. Så, vi började med en frukost på något fik inne i stan, och redan då var det verkligen sååå varmt. Vi snackar 40-gradig hetta. Vid tio på morgonen. Efter ungefär en timmes promenad står vi inte ut längre, vi köper oss varsin dricka och slår oss ner på Spanska trappan. Vi är alla alldeles matta i ansiktet, svetten har på något sätt redan kondenserats av värmen, så varmt är det.
Anyway, vi fortsätter, för inte så långt från Spanska trappan ligger Fontana di Trevi, fontänen där Anita Ekberg badade i filmen "Det 
ljuva livet", den enda människa som fått bada där, resten som någon gång har försökt har fått sällskap av polisen och dryga böter. Det är fullt med folk överallt, människor som tar kort, som kastar mynt som tokdårar för att få tur, helt enkelt människor överallt. Jag orkar plötsligt inte längre, jag måste få sitta ned. Jag känner hur jag börjar svettas och frysa på samma gång, och plötsligt är inte fontänen så viktig längre. Inte för mig i alla fall. Jag har nämligen fått solsting, vid Fontana di Trevi.
Lunchtime! Vi orkar inte gå längre, så vi får tag på ett bord, i skuggan, thank God. Efter lite 
näring styr vi stegen mot Vatikanen, Europas minsta stat. Väl där inser vi att Tommy inte kommer att komma in. Han har nämligen shorts på sig, och vill man komma in i S:t Peterskyrkan så får man inte visa varken knän eller axlar. Jag och Filip hade tur, jag hade ett linne som täckte halva axlarna och eftersom jag var barn så räckte det, för Filip samma sak. Mamma lade en tröja (en tröja?! förstår inte varför vi hade en tröja med oss när det var 40 grader ute?!) över axlarna och vips! så var hon också välkommen in i guds, eller i alla fall, påvens hus. Ojojoj, vilken känsla det var att gå in där! De berömda målningarna, stämningen, ja allt, synd att foton aldrig kan göra sådant rättvisa.
Lite senare fortsatte vi mot centrum, vi hade sett en jättefin marmorbyggnad, stor som bara den och allt i vitt. Vi klättrade upp i trapporna, så långt upp vi kunde komma och tittade ut över Rom. Helt plötsligt får vi se en annan jättestor byggnad, bara någon kilometer bort. Grå, oval, med en massa öppningar som var över hela byggnaden.
"Är inte det där Colosseum?" utbrister mamma efter ett tag. Åh, hon skulle bara ha vetat hur rätt hon hade.
"Nä" säger jag "Colosseum ligger väl i Grekland, i Athen?!" Åh, jag skulle bara ha vetat hur fel jag hade.
Så vi vänder oss bort från byggnaden och tittar åt andra hållet istället. Vi vänder oss från Roms mest kända byggnad, en byggnad som innehåller så mycket historia att det inte går att beskriva. Vi vänder oss bort från Colosseum.
