Ingenting är omöjligt

Det var verkligen så kul igår kväll. Jag körde gokart! I ett gokart-mästerskap som WE hade. Jag o tre tjejer till, och cirka 60 killar. Ganska skönt, jag hade ingen som helst press på mig att det skulle gå bra, jag sa innan att jag var nöjd om jag bara kom runt.

Men så kommer ögonblicket; man tar på sig overallen, skakar bort håret från ansiktet och tar på sig hjälmen. Då börjar adrenalinet pumpa i kroppen.

Första kvalet så tänkte jag hela tiden; 1,05, 1,05, 1,05. Det var som ett mantra. 1,05, 1,05. Tjejen i kvalet innan hade fått det, så inte fasen tänkte jag vara sämre än det.

1,05, 1,05, tänkte jag samtidigt som adrenalinet sprutade, knogarna vitnade om ratten, däcken tjöt i kurvorna och jag satt där och log.

Andra kvalet hade jag som mål att slå min egen tid sen första, 1,01. Två sekunder satt jag och tänkte. Helt plötsligt kommer det fram en gokart alldeles på sidan om mig, och tränger ut mig från mitt spår och ut från banan. Då tänkte jag plötsligt inte två sekunder längre, nu var det mer ord som skreks ut av ilska för ett sånt osjyst sätt att köra.

Så, jag körde ikapp och trängde av honom av banan cirka två gånger, innan jag var nöjd och återigen kunde återgå till mantrat, 2 sekunder, 2 sekunder.

Och nu sitter jag här med träningsvärk. Hur lyckas man få träningsvärk av att köra gokart? Jag förstår inte. Antagligen har jag hållit för hårt i ratten, för det är armarna som gör mest ont.

Nästa år tänker jag i alla fall vinna tävlingen, med eller utan träningsvärk.