Härligaste bilden idag

Brokeback Mountain

Åh, vilken fin film. Underbart vacker! Som så många andra filmer handlar den om kärlek, men det är inte många som klarar av att gestalta den så fint. "Brokeback Mountain" berörde mig djupt, det gjorde till och med ont i hjärtat.

Share your story.

Konsten att komma försent

Var ganska duktig idag, hade gott om tid att göra mig iordning innan jag skulle åka iväg till fysiken. Skulle bara in på internet för att kolla hur länge "Brokeback Mountain" gick. Sen skulle jag bara kolla min mail. Sen skulle jag bara kolla över min blogg. Sen skulle jag bara kolla in på Aftonbladet för att kolla vad som hade hänt under natten. Nåja, så långt allt väl. Sen skulle jag bara kolla Silverfiskens blogg. Och då satte den speciella lilla djävul som ser till att alla kommer försent in stöten. Jag blev kvar. Jag läste och läste och läste. Tills jag hörde att klockan slog nio.

"Oh, shit" var tanken som hann passera genom huvudet innan jag motvilligt stängde av datorn, kastade mig in och ut ur duschen, klädde på mig och hoppade ut till bilen.

Fast jag kom bara fem minuter försent. Den lilla djävulen kanske hade en dålig dag.

Magiskt ögonblick

Det bara glittrade runt omkring mig. Helt plötsligt. Allt glimmade till, och det for omkring glitter i luften. Jag kände mig som Askungen, det var bara att vänta på féen som skulle komma och klä mig i en underbart fin klänning med glasskor till. Sen skulle jag få susa iväg i min egen privata pumpa till balen där drömprinsen bara väntade på mig. Sen skulle vi gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar.

Så kändes det. Ett magiskt ögonblick.

Åh, jag längtar, längtar, längtar. En o en halv månad till ungefär, sen kan detta återupplevas. Det absolut roligaste är väl egentligen när man kommer hem och upptäcker att under solglasögonen/gogglesen ser man ut som en tvättbjörn.

Störtlopp

Idag var det Anjas tur. Att störta rakt nerför en tretusen meter lång backe, i 100 km/timmen. Sinnessjukt. Att åka utför, alltså slalom, telemark, snowboard, whatever, ska man hinna njuta av tycker jag. Fast det kanske man inte bryr sig om, om man har blivit miljonär på kuppen. Nåja, för mig ska det mycket till innan jag utsätter mig för något sådant. Jag tycker att man ska svänga lite iaf, för att njuta av det.

När jag var runt tio var familjen i Bydalen och åkte. På den tiden åkte jag slalom. Vi hade precis åkt vårt sista åk när jag träffade en kompis nere vid liften. Vi bestämde att vi skulle åka ett åk tillsammans, det olycksaliga sista åket. Allt gick bra, tills hon satte fart nerför backen. Som en tokdåre, likt Anja Pärson. Jag försökte hänga med så gott jag kunde, o riktigt bra gick det också. Kruxet var när hon stannade. Poff! sa det o så stod hon still. Jag skulle ju självklart vara lika cool. POFF! sa det o så låg jag still. Låg still och blödde näsblod och hade äckligt ont i min hand/tumme.

Åkte ner iaf, men sen när middagen skulle ätas var det värsta. Att man var tvungen att skära allt. Det gjorde svinigt ont i tummen, men Tommy och mamma sa att
"Det är bara en stukning, bit ihop."
Och jag bet ihop.
Tills det inte gick att tänka på något annat än hur ont det gjorde. Mamma tog med mig till läkaren som ställde diagnosen sträckt ledband. Hoppsan, ingen stukning där inte.

Det var den senaste gången jag åkte slalom, 8 år sedan ungefär. Numera åker jag snowboard, och struntar i störtlopp nerför backen. Man ska som sagt svänga lite för att kunna njuta fullt ut.

Satt o tittade på curlingen från OS. Minnen dyker upp från när vi curlade i ettan på gymnasiet och hur otroligt svårt det är. Framför allt att hålla balansen. Jag som tycker det är svårt att hålla balansen på ett ben när jag står på marken! Och där skulle man glida fram på isen på ett ben. Skumt att göra sport av det, även fast det inte är det som är poängen i det hela. Dock är det ju en förutsättningen att klara av det.
Nåja, våran lilla utflykt gick utan problem... ända till tio minuter innan vi skulle gå därifrån. Då lyckas jag, det är alltid jag (!), komma i obalans. Alla kompisar står och tittar ut genom fönstret ut mot banan där vi håller till för att se vem som vinner. Jag kommer som sagt i obalans, viftar med armarna och upplever det där magiska ögonblicket när allt tycks stå stilla. Man har insett att man kommer ramla, men medvetandet protesterar och beordrar kroppen att kämpa emot till sista stund, varvid jag viftar ytterligare med armarna, och jag ramlar fortare.
POFF! säger det, och där ligger jag på isen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, vet inte om jag ska skynda mig upp och hoppas att ingen såg, eller om jag ska ligga kvar för evigt o skämmas.
Plötsligt hör jag en barsk röst:
"Akta isen!"
Det är vaktmästaren som skriker.
"Akta isen" tänker jag "mitt huvud då?"
Jag kommer till slut upp, och alla berömmer mig för min fina vurpa. Vaktmästaren i curlinghallen kommer nog alltid att minnas mig. Jag har blivit kändis, känd som den som förstörde isen i curlinghallen.