Fluor Mannen kommer hem. Två skor står i hallen. Han tar av sig jackan, går in i sovrummet, tar fram sin vita jacka, sätter på sig sin peruk och sina vita tofflor. Tada! Han har förvandlats till en fluortant. Han tar en bricka med två muggar på, varje fylld med en odefinierbar vätska, öppnar dörren, och Surprise! sonen har tagit hem sin flickvän för första gången. Snacka om oförglömligt första intryck.
Alla har vi nog sett den reklamen. Undrar inte alla vad som händer efter? Det kan jag nu avslöja. Jag har nämligen börjat med flytande fluor efter jag har borstat tänderna.
Till och börja med är den riktigt turkos. Ungefär
såhär. Man ska ta ungefär en kapsyl vid varje användning, och sedan hälla in i munnen. Sen har man ju hört på reklamen att de gurglar. Jag börjar alltså gurgla. Det är ungefär nu det börjar svida i tandköttet. Paniskt tar jag upp flaskan för att kunna läsa mig till om det verkligen ska svida såhär mycket. "Får inte sväljas" är det första jag ser. "Tur att jag såg det" tänker jag ironiskt, för i ärlighetens namn, vem kommer frivilligt på att svälja en såhär turkos vätska?! Tandköttets plåga för mig bryskt tillbaka till verkligheten. "Skölj och gurgla munnen grundligt i 30 sek." "30 sekunder?" far genom min hjärna medan jag försöker hålla vätskan så still som möjligt då jag till min fasa upptäckt att kinderna vill bräcka tandköttet och nu svider dubbelt så mycket.
Med ungefär 10 sekunder kvar börjar tungan att skrynklas ihop. Jag känner hur det bildas gåshud längst ut på tungspetsen medan jag ivrigt räknar ner.
"Spotta ut" Ja, tack gärna.
Jag synar mina tänder efter 30 sekunder av plåga. Nog är andedräkten fräsch alltid. Tungan lite mindre än vanligt kanske men rött tandkött och ovanligt vita tänder.
Ska man vara fin får man lida pin.
